Mensur

Stegets diskantända

Steget är snedfasat mot den klingande delen av strängen. Stiften är placerade på fasen något nedanför stegets övre bakkant, som bestämmer strängarnass position i höjdled. På detta sätt garanteras att den klingande delen av strängen möter stiftet före träet. Stegstiften lutar något över strängen. Lutningen och avståndet till bakkanten gör att strängen pressas ner av stiftet och vinklas uppåt mot bakkanten. Detta förbättrar strängens anliggning mot stiftet avsevärt. Även en liten ökning av stiftlutningen eller en liten ökning av avståndet till bakkanten ökar strängens tryck mot stiftet påtagligt. En god anliggning mellan sträng och stift gör att strängvibrationerna reflekteras effektivt utan onödigt kvalitetsförsämrande läckage. Om anliggningen är för dålig kan den puls som löper utefter strängen efter anslaget faktiskt få strängen att lämna stiftet, varvid en del av pulsen kan fortsätta bortom stiftet och dämpas bort till ingen nytta. Det är framför allt höga frekvenser som drabbas, vilket medför att tonen blir matt och klanglös.

Kontakten blir effektivast om stiftets lutningsriktning är vinkelrät mot strängen. I basen och utefter den raka delen av steget medför detta inga problem, inte heller i början av diskantkröken. Längst upp i diskanten kan däremot inte båda villkoren för en bra anliggning uppfyllas. Om stiften lutas vinkelrätt mot strängarna blir avståndet mellan stiftkontakt och bakkant obetydligt. Avståndet skulla bara kunna bli rimligt om stiften snedvinklas. För att undvika problemet har stegkurvan övergetts och stegändan vinklats mer mot baksargen. Det har förkortat de klingande stränglängderna något, vilket kan ses på mensurkurvan, men det ansågs uppenbarligen mindre viktigt.

Standardmodellen har från början haft omfånget F1 - a3. Steget slutar då där problemet börjar, och först när omfånget utvidgades behövdes åtgärden.