Allmänna synpunkter

Gamla och nya metoder

För oss är det närmast självklart att man i en mångårig produktion av instrument i samma modell använder sig av stiftmallar, där mallens placering bestäms av avstånd till referenspunkter i instrumentet. Det betyder att vi föreställer oss en tänkt idealversion, som varje nytt instrument bör komma så nära som möjligt, och som kan representeras i form av en detaljerad ritning. Detta är ett tänkande som är naturligt i en industriell produktion, där delar tillverkas med hög precision för att senare kunna sammanfogas till i stort sett likadana enheter.
I en hantverksproduktion är detta opraktiskt. När delar tillverkas för hand utan maskiner och utan verktyg för noggrann mätning skulle avvikelserna snart bli oacceptabelt stora, med uppenbar risk för att precisionen där den är viktig inte kan säkerställas. Om istället varje ny del anpassas till sin omgivning och de mått där noggrannheten är viktig mäts direkt i instrumentet kan kontrollen över resultatet bli väl så god som med moderna metoder. Dessutom vinner man en avsevärd flexibilitet. Detaljer i instrumentet kan ändras utan att det medför något egentligt merarbete, medan motsvarande förändring nuförtiden kan innebära att ritningen måste göras om och nya mallar tillverkas. Det gick därför lätt att pröva sig fram i den löpande produktionen, vilket visar sig vara just vad Lindholm under många år gör i sina hammarklaver efter engelsk modell.

Dåtidens måttsystem, som är 12-baserat, är också väl lämpat för den delning av avstånd som är den använda metoden vid t.ex. bestämningen av alla de stiftpositioner som är så viktiga i ett klaverinstrument. Vårt 10-baserade måttsystem är däremot lämpligare för alla de mätningar som vi numera behöver.

Vi anlägger ofta ett evolutionistiskt synsätt på historien, vare sig vi är medvetna om det eller inte. Många gånger är det naturligtvis högst berättigat. Den tekniska utvecklingen har gett oss möjligheter som gångna tider inte ens kunde ana. Med våra kunskaper och hjälpmedel kan man tycka att vi borde ha ett försprång gentemot äldre tider även när det gäller instrumenttillverkning. Men analyserar vi instrumenten av välrenommerade byggare ser vi att dåtidens hantverkare hade full kontroll över det som vi vet har betydelse för instrumentets kvaliteter, och att deras metoder ger ett utseendemässigt, klangligt och funktionellt resultat som vi har svårt att nå upp till.
Pehr Lindholms klavikordtillverkning vilar på en månghundraårig klaverbyggartradition, vars sena fas han själv var med om att utveckla. Vi har all anledning att hysa stor respekt för vad han uträttade.

Metoderna som samhällsspegling

Metodens detaljer har utvecklats i Lindholms verkstad, medan principerna är mer allmänna. Säkert avspeglar de en lång tradition av klaverbygge och även en hantverkspraxis i största allmänhet.

Under 1800-talet inleddes många av de förändringar som lett till vårt eget samhälle. Framväxten av det borgerliga samhället innebar en vidgning av marknaden för industriellt tillverkade produkter. Musiklivet blev mer offentligt, och behovet att framföra musik i lokaler större än hemmets krävde nya eller förändrade instrument. Rollerna specialiserades allt mer. Det kan illustreras på flera sätt.

Vi får en tydligare uppdelning mellan dem som komponerar musik och dem som utför den. Nutida utbildning för tonsättare och musiker är helt skilda. Att först sätta idéerna på pränt för att någon annan senare ska uttolka dem har blivit så självklart att vi gärna förutsätter det även när det inte gäller.

När klavikordet ska stämmas vet vi att de tolv tonerna i oktaven historiskt sett har kunnat bestämmas på olika sätt. Den som vill vara tidstrogen väljer då en lämplig historisk definition, som därefter utförs med hjälp av en stämapparat eller svävningstabell. Men det är metoder som inte kunde utnyttjas förr. Stämmandet skedde i stället gehörsmässigt och med kunskap om hur resultatet skulle kontrolleras och bedömas för att duga.

När vi sedan spelar på klavikordet väljer vi en komposition, som efter visst övande kan framföras. Även detta skulle vara främmande för en dåtida professionell klaverspelare, som i stället skapade sin egen musik, oftast i spelögonblicket.

Våra metoder har sina fördelar. En stämning kan reproduceras lika gång efter gång och det går att beställa en stämning och veta precis vad man får. Flitigt övande ger stor teknisk skicklighet och gör att man kan undvika felspelningar och andra skönhetsfläckar. Men det betyder också att fokus kommer på utförandet och inte skapandet. Den som kan stämma på gehör har också en kunskap om problematiken och vet hur man kan förändra efter behov. Den musik som skapas i stunden kan få en laddning och närvaro som är svår att härma vid uttolkning av känd repertoar. Det innebär också en förskjutning av ansvaret. Den som utgår från ett historiskt stämschema eller en komposition har visserligen ett ansvar för valet, men kan sedan känna sig trygg med vetskapen om att man utgår från en ansedd förlaga. Den som gjort sin egen stämning eller sitt eget stycke är fullt ansvarig för varenda ton och klarar sig inte utan en stor förtrogenhet med ämnets förutsättningar.

Detsamma gäller instrumentmakaren. Bygger man efter ritning av ett historiskt instrument beror resultatet till stor del på originalinstrumentets kvalitet. Blev kopian bra eller dålig vet byggaren inte alltid orsaken. Vid det gamla sättet att bygga hade instrumentmakaren hela tiden möjlighet att påverka och förändra de variabler som man av erfarenhet visste var viktiga för kvaliteten och byggaren visste troligen oftast på vilket sätt en förändring skulle påverka. Man förstår att många års erfarenhet gav en stor kunskap om de instrument som tillverkades. En annan fördel är att det är lätt att minnas allt som behövs för att kunna bygga en viss instrumentmodell. Det är inte särskilt många mått man måste minnas och det man eventuellt har glömt kan lätt rekonstrueras. eftersom man vet vad det måste anpassas till. Dessutom levde man i en kultur där det var naturligt att hålla mycket i minnet och inte hade samma behov som vi av minnesanteckningar. Den som gav sig ut på gesällvandring kunde på så sätt lätt föra med sig nya modeller till verkstäder runt om i Europa. Lindholm-klavikorden kommer ur Specken-traditionen. Philipp Jacob Specken kom till Stockholm från Dresden och har haft med sig sina instrumentmodeller därifrån. De kom därefter under några decennier att utvecklas i verkstäderna till det svenska gustavianska klavikordet. Det är en egen, inhemsk modell, som har sina rötter i en europeisk tradition.

Vad är sanning?

Analysen av Lindholm-klavikorden vinnlägger sig om att så långt det någonsin är möjligt försöka rekonstruera hur instrumenten har tillverkats. Kan man lita på att resultaten är korrekta?

Det är riskabelt att tro på absoluta sanningar, och lämpligare att resonera utifrån sannolikheter. Den teori som presenteras här att stiftpositioner har bestämts genom delningar bekräftas överallt så övertygande att man vågar säga att sannolikheten för att teorin är riktig gränsar till visshet. När det gäller delningen på lägsta nivån, som bara omfattar ett litet antal stift, är det däremot fullt möjligt att ibland tänka sig alternativa versioner som skulle ha gett ungefär samma resultat. Det hindrar inte att det som valts här är en version som ändå kan anses vara en av de mest sannolika. Skälet kan t.ex. vara att den anpassar sig enklast till den överordnade metoden och därför är enkel att tillämpa i verkstadsarbetet. Resonemanget förutsätter att den som gjort analysen verkligen lyckats finna den enklaste och mest övertygande versionen. Så är säkert inte alltid fallet, och det finns anledning att tro att det i framtiden kommer att finnas anledning att göra vissa modifieringar.