Lindholm-modellernas ursprung

När Lindholm skulle bestämma sig för en egen klavikordmodell kunde han göra det utifrån en väl etablerad klavikordtradition i instrumentverkstäderna i Stockholm. Han har själv arbetat som gesäll hos Johan Broman och Gottlieb Rosenau.

Det finns ett bevarat Rosenau-klavikord från 1758 med fem oktavers omfång (F1-f3) och järnmensur. Instrumentet ägs av Axel Unnerbäck och är spelbart. Det har till utseende, klang och spelart stora likheter med Lindholm-klavikorden.

Rosenau-klavikordet från 1758 har stora likheter med ett klavikord signerat Specken och byggt 1755, med säkerhet också det av Rosenau. Den största skillnaden är en kortare strängmensur i det tidigare instrumentet, lämpad för mässingsträngar. Förlängningen av mensuren i det senare instrumentet har krävt en förlängning av stommen, medan instrumenten i övrigt är praktiskt taget lika.

Eftersom Rosenau arbetade i Speckens verkstad, kan inspirationslinjen sägas starta där. Troligen betyder det att många av Lindholms metoder och arbetssätt har sitt ursprung hos Specken, som i sin tur varit en förmedlingslänk från en europeisk instrumentmakartradition.

Eftersom Lindholm arbetade även hos Johan Broman kan det tänkas att Broman också haft betydelse, t.ex. med sin stora sexoktaversmodell.